Efter ett samtal med en vän igår satt jag och funderade ett tag på hur mycket föräldrarna egentligen har betytt för en. Förra veckan såg jag landskampen (som utspelar sig i Åre mellan norska och svenska idrottsmän. Att se Foppa på längdskidor gjorde min kväll) där de svenska laget satt och pratade om sina karriärer och vilket stöd de fått hemifrån. Nu har jag ingen idrottskarriär riktigt men oj vilket stöd jag har fått ändå!!! Min pappa fick slita rätt hårt där en stund för att lära mig åka skidor (slalom) ordentligt. Och jag vad jag kan minnas fick jag alltid skjuts ut till träningarna, hur skulle jag annars kunna ta mig dit? Då jag började tävla så var mamma och pappa alltid med och höll koll. Jag tyckte det roligaste var att åka fort så de där med tider och andras tider höll jag inte reda på lika noga under själva tävlingen.