Idag känner jag mig eftertänksam. Lycklig, glad och eftertänksam... För ett par dagar sen satt jag och pratade med mina vänner om framtiden. De är sugna på att se världen, resa själva, uppleva nya kulturer och se saker de aldrig sett förr. Mitt lilla nomadhjärta rycktes med i stunden & jag försökte snabbt i huvudet lista fem vackra platser jag skulle vilja se.

Jag älskar att prata om världen, fascineras över hur stor och liten den är på samma gång. Jag älskar hur naturen ser ut som ett vykort och ibland om jag blundar riktigt hårt kan jag känna lukten av salta hav och söta blommor. Och sen insåg jag något annat:

hur mycket jag än gillar att se nya platser och utforska det outforskade så är det största äventyret för mig- det jag gör nu. Att vara hemma i Sverige. Ibland ilar det i magen av att jag bor i Stockholm, för jag har en känsla av att jag kommer vara här ett tag. Och det är spännande, läskigt, exalterande, ja allt på samma gång; att faktiskt bo på den plats där jag tror mitt hem kommer vara. Att bygga långsiktigt, en bricka i taget. Plantera mig.

Med det sagt menar jag inte att jag aldrig kommer resa utomlands, men så länge i livet har jag hela tiden velat resa bort. Och när jag varit borta ett tag vill jag resa hem, och bort, och hem. I en ständig okontrollerbar rörelse. Allt för att inte hamna i ett mediokert liv. Men nu är jag hemma. Sverige är hemma. Stockholm är hemma. Världen är spelplanen, kanske får jag resa runt i ett framtida jobb sisådär när jag är fyrtio femtio år. Men nu.. nu är jag hemma och lever allt utom ett mediokert liv

Jag har varit hus- och kattvakt ett par veckor åt mina släktingar som bor en bit utanför Stockholm. De öppnade upp sitt hem för mig för ett år sen då jag flyttade till stan, utan att känna någon eller ha någonstans att bo. Så när de frågade var det självklart, även om det tar sin lilla tid att ta sig in till stan. Jag kanske råkat säga en gång för mycket att det tar tid att pendla fram och tillbaka- men i grund & botten är jag så glad att kunna hjälpa till!!!! Ikväll då jag gick mellan busshållplatsen och huset tänkte jag på odds. På hur våra erfarenheter och bakgrunder kan forma oss. Och sen kom jag fram till slutsatsen att det är skitsnack.

 

För ett par veckor sedan såg jag en gammal disneyklassiker jag älskade som liten; Aladdin. Och jag mindes över mina tre högsta drömmar innan skolåldern. Att vara en prinsessa, åka på en flygande matta och ha en tam tiger. Det var på riktigt mina drömmar, inte bara en flyktiga känslor.

På nätterna drömde jag om hur jag åkte på min matta över min hemstad, så stark att då jag vaknade var jag bara tvungen att sätta mig på golvmattan och testa slå på franskanten. Inget hände.Jag kunde dagdrömma om alla vackra prinsessklänningar och prinsess diadem. Hur vi skulle upptäcka att jag var en bortadopterad koreansk prinsessa som helt plötsligt ägde alla klänningar som fanns i världen. Inget hände (tack och lov ska tilläggas:) Istället för en tam tiger som i verkligheten var helt orimligt blev det en gyllenbrun hund.

Jag drömde stort, större än vad jag var och mer än någon någonsin kan kräva. Jag brydde mig inte om mina omständigheter eller hur ”omöjligt” det var. Jag ville ju så hjärtans gärna ha en flygande matta. Att dom inte fanns var bara en sån där liten, obetydlig detalj.

När försvinner den mentaliteten? Att önska något så hett och trotsa tyngdlagarna, gravitationen och energiprincipen för det.

Istället någon gång under livets gång fastnar vi i mikrovågsmentalitet. Allt går snabbt, allt är tillgängligt. Men det som tar tid och är svårt- hoppar vi gärna över.  Vi vill inte ha lite av varje utan mycket av allt.

Jag älskade det faktum att jag drömde omöjliga drömmar som barn. Jag testade gå på vatten, jag ville bygga en flotte som kunde ta mig runt jordklotet. Vi byggde trädkojor, drömde om att bygga jättesnabba tåg under marken.

I bakhuvudet fanns strofen ”sikta mot månen för misslyckas du så hamnar du bland stjärnorna”. Vilket jag då inte visste att det vetenskapligt sett inte stämmer- but still. Hur ska man leva stort om man aldrig drömmer stort?

Visst blev det lite påföljder ibland, ärr av drömmar som krossades i en brutal verklighet. Men så finns vissa av de där drömmarna som slog in, håller på slås in & SKA slås in. Drömmar växer och förändras med tiden. Jag erkänner att jag inte längre drömmer om att ha en flygande matta även om det vore rätt smidigt ibland. Men istället drömmer jag andra omöjliga, galna, ovetenskapliga och fantasifulla drömmar.

Och jag gillar att dom är sådär galna. Outforskade liksom.

Livet ligger framför och egentligen har jag inte en aning om vad som komma skall. Men jag minns det som ligger bakom mig med glädje, är tacksam för att det är över. Lever i och älskar nuet. Samtidigt som jag drömmer om framtiden. Det bästa ligger framför. Och endel drömmar… får man kämpa länge för.

 

Dröm stort. Lev stort. Älska mycket och kom ihåg att du aldrig är ensam.

 

Mina klasskompisar är trevliga, välartade och i viss mån politiskt korrekta. Många har andra utbildningar i bakgrunden och gedigna arbetslivserfarenheter. När vi skulle presentera oss skulle vi säga våra namn, var vi kom ifrån och hur vi kommit på tanken att gå MR-linjen. Jag var ganska långt bak i raden av alla människor och fick förmånen att höra många olika dialekter, olika spännande resor de gjort, allt de varit engagerade i, organisationer, drömmar och fantastiska erfarenheter.

Så var det min tur. Jag överlevde presentationen och sen gick vi vidare till nästa. Men tanken slog mig hur ofta vi definierar vilka vi är, på grund av vad vi gör. Vad om jag hade ställt mig upp och sagt;

Jag heter Evelina. Jag har varken en akademisk examen att nämna eller ett spännande arbete att berätta om. Men jag har levt livet och skrattar mycket. Att fysisk smärta går att överleva, att själslig smärta är den värsta som finns. Jag har lärt mig hur jag överlever genom livet. Hur man andas då det inte finns någon luft, och då man lever fastän allt känns tomt. Och vem som hjälper mig igenom varje tuff period. Jag har inte levt i Borneos djungler och lärt mig om ursprungsbefolkningen men jag har rest över jordklotet för att lära känna min egen ursprungsbefolkning. Och tyvärr är jag fortfarande inte engagerad i amnesty eller något liknande. Mest för att jag gör saker helt och fullt, heart and soul, och för tillfället finns inte min tid till att vara där. I mitt liv prioriterar jag kyrkan och någon gång önskar jag kunna kombinera min längtan efter att få vara mer delaktig i ett socialt arbete med kyrkan som jag älskar.

 

Men jag sympatiserar med människor, jag känner mig så välsignad och tacksam för allt jag fått i mitt liv att jag så gärna vill dela med mig av vad jag har till andra- som inte har. Med frihet kommer ansvar. Andra människor är viktiga, oavsett om de är mina främmande grannar eller en familj i afrika. Jag valde att gå MR, i en tid då människor kränks varenda dag. En utbildning man inte riktigt vet var man kommer sluta som. "

 

För andra.

En av kurserna jag läser du handlar om Rasism och diskriminering. Vissa saker gör mig helt vansinnig och jag känner hur upprörd jag blir då jag läser all tragisk historia. Min fina vän Rebecka bjöd mig på bio ikväll dessutom, Niceville (eller hette den the help?) och man blev påmind om hur illa det var, och hur det faktiskt fortfarande är.

Jag har varit oförskämt dålig på att uppdatera min blogg. Kanske har ni hunnit tröttna på att det aldrig kommer något nytt inspirerande livsförändrande inlägg ;) Livet är rätt busy- på ett bra sätt. Engagerar mig, gör saker helt och fullt. Allt eller inget. Heart and soul. Ska det va ska det va, annars kan det va. Som ja så vackert brukar säga :)

 

En intressant tanke jag blev påmind om ikväll är att jag älskat Jesus i hela mitt liv. Från det jag kunde gå, så vi säger 20 år för att inte överdriva har Jesus vart min bästa vän. Och inte som en "Molgan" man kunde skylla på då saker gick fel. I goda tider har jag trott på Gud. I svåra tider har jag trott på Gud. Kanske till och med lite extra: då allt rasar ser man vem som håller. I 20 års tid genom eld och genom vatten så har min Gud alltid vart den fasta klippan i mitt liv.

Ibland har jag skällt, klagat och vart allmänt grinig- såklart. Men om jag inte trodde på en Gud som fanns och att det fanns en mening med mitt liv, skulle jag inte orka ta mig ur sängen på morgonen. och fortfarande efter 20 år finns det människor i min närhet som väntar på att jag ska växa ifrån det.

Att tro och kyrka kan man syssla med då man är ung men sen måste man slå sig till ro. Men vet ni vad. Om jag gifter mig, bildar familj.. saker jag hoppas jag kommer göra (i framtiden:) tänker jag fortfarande vara engagerad i kyrkan. Jesus kommer fortfarande vara prioritet- för jag har sett att det håller.

Min tro är inte en bisyssla jag håller på med för att jag inte har något bättre för mig. Jag skulle lätt hitta andra saker att fylla mitt liv med om jag bara ville döda tid.

Min Gud tar mig till platser som jag aldrig trodde jag skulle få se, ger mig människor i min närhet som betyder långt mer än dom kan förstå. Jag har förmånen att få ta del av och se hur människor växer i sina relationer. Växer i livet. Växer i Kärlek. Växer i Gud. Hur kan jag någonsin växa ifrån det?

Nu var det ett tag sen jag var in hit. Jag har haft "semester" tror jag det heter. En vecka hemma i mitt älskade norrland med bröllopsförberedelser, bröllop och mycket annat. Min storebror och en av mina hjältar i livet gifte sig med sitt livs kärlek. Det var stort. Hans fru är förövrigt en otroligt fin kvinna. Människor hävdar att man växer upp, släpper sin ursprungsfamilj och skapar sin egen. Må så vara, men jag tänker inte släppa min familj. Dom kommer få ha mig på halsen så länge som möjligt. Alexander är ett par år äldre än mig men jag räknar honom ändå som en av mina bästa vänner. Det är inte många människor jag skulle kunna dö för, göra allt och ännu mer. Jag kan nog räkna dom på mina händer. Men Alexander är en av dom. Har alltid varit så. Kommer alltid vara så.

#syskonkärlek

 

En vecka på Cypern med ovannämnda par, min svägerskas systers familj. Min brors svärföräldrar. Mina föräldrar. Min lillebror. Det var ett hårt liv, stekte i poolen 7h varje dag. Myste på kvällarna. Fick mig söta livliga vänner på sisådär 6-10-12 år :) en vila som var SJUKT välbehövlig. umgås med nära&kära. Man kan inte få det så mycket bättre.

 

Två veckor i Korea. Detta fantastiska och fruktansvärda land. Försökte "fight heat (klimatet) with heat (min tvåveckorlånga feber). Det fungerade inte. Det är två liv. Mitt 22 åriga svenska, smått galna självständiga jag blir en ung, omhändertagen 23åring, som fortfarande är "crazy" men som går med högklackade skor framför varandra och äter med pinnar( ungefär lika lättvindigt som med knivochgaffel I wish) I Korea blir jag ordentligt bestämd över, vad jag ska äta, när hur. Var vid bordet jag ska sitta. Jag får presenter, sminkar mig varenda dag, pratar engelska med det lilla koreanska vokabuläret jag har. I kollektivtrafiken blir jag pushad runt av okända människor & tilltalad av koreaner som ser helt nollställd ut då jag gensvarar på engelska.

Det bästa med Korea är min familj. Jag har bestämt mig för att älska dom, för att älska kulturen. (fast det får jag kämpa med alltsomoftast). Min familj är mysig, och varje gång jag har varit dit har jag haft förmånen att träffa ytterligare otroligt varma, trevliga och mysiga människor. Olika människor, människor som hemlighetsmissionerar i Kina, människor vars största intresse är att dansa på kvällarna, tonårspojkar som nästan inte vågade prata med mig, kaptener i det militära som pratade väldigt mycket med mig, amerikaner, koreaner, gamla, unga, blandningar. Intressanta, trevliga och genuina. Dessutom har jag fått erfara koreansk kareoke, skrattat mig halvt fördärvad och hållit andan då känslorna hotat att övermanna min hjärna.

 

Jag har uppskattat dessa veckor. Nu är det full fart med jobb. Försöka dra ner på tempot. Hoppas att något ska rädda mig

Söndagar är fantastiska dagar. Det är dagar då man får gå till kyrkan (oavsett om det är nere i en källarbar på medborgarplatsen eller i ett konserthus på regeringsgatan), möta Gud och se hur andra möter Gud och får sina liv förvandlade. Det är helt otroligt och jag är så tacksam för vad jag får vara en del av. Idag var det Grand Opening för Hillsong på Nalen och hela konserthuset kokade. E N O R M T. Tiotals beslut om att vända om från sina gamla liv, makalösa predikningar och stark närvaro.

Min livsdröm växer, och på många sätt vet jag mindre nu än vad jag gjorde för två år sedan. Sverige kan vara vår bas, om världen är vår spelplan.  Men jag tänker bli som Kaleb, oavsett hur stora jättarna är så har har man en tro och ett perspektiv om att ingenting är omöjligt. Så för tillfället ska jag komma på hur jättarna i mitt liv ska besegras, och inte om.

 

Our God is able. He will never fail

He will never leave us.

in His name

we overcome

for the Lord our God is able